Kanonbra skrivet!!

Jättebra skrivet! Håller fullständigt med dig! =)

*applåder* :D Bra skrivet, håller med dig :)

Helt superbra skrivet!
Där fick jag mig en tankeställare!  =)

Wooow, va bra skrivet!!!

Fenomenalt :) Det är visst många som får höra den där frasen.. tänk på barnen i afrika..

så sant så sant

Om man rör sig så mycket ens förstörda rygg klarar och man i alla fall är överviktig då?
Tycker i alla fall att det kanske inte är så smart att skrika åt folk. Att löser sig inte med motion, och alla kan inte heller motionera.
Det finns även de som av genetiska skäl och andra sjukdoms skäl går upp i vikt. det hjälper föga med motion då.

Mvh Åsa

Tränade basketboll 5 dagar i veckan, sprang 1 timme 6 dagar i veckan, dessutom dansade jag och hade basket matcher på skoj med vännerna flera kvällar i veckan. Ändå var jag överviktig.  (nej, jag mölade inte i mig massa onyttig mat, jag åt normalt). jag gjorde precis vad som står i #0….och det funkade uppenbarligen inte. hmmm…kan det vara så att all övervikt inte är något man orsakat själv kanske? Genetiken kan ju spela in. hur mna mår psykiskt etc.Visst är det lätt att tänka eller säga till överviktiga "men rör på dig då, sluta äta det där", men det hjälper faktiskt inte alltid. Min lösning blev att leva på 1 slimfast om dagen, för att sedan kräkas upp den. Smart? Nope! Varför gjorde jag det? Jo för att folk stod å talade om för mig "men om du nu e tjock, gör nått åt det då, ät mindre, rör på dig" Så jag blev en anorektiker med bullemi och till det träningsnarkoman….Min dåvarande kompis hade samma problem som mig, och tillämpade samma metod. Hamnade på sjukhus, och höll på att stryka med.

 Så att säga till folk "sluta ät osv" är kanske inte en lämplig lösning? Sånna kommentarer kan få allvarliga konsekvenser.

Övervikt (icke av det genetiska slaget) kommer ofta från andra problem. Övervikten kan lika väl vara en symptom. Den försvinner inte föränn "problemet" har åtgärdats, det kan vara allt från depression, nån som är mobbad, sorg, dåligt självförtroende osv. osv.

Jag bantade själv ner mig (se ovanstående metod..hrmmmm) men mådde jag bättre? nej, för förutom "kronisk fetma" var jag även mobbad och hade det lägsta självförtroendet man kan tänka sig. Så tillslut föll jag tillbaka i mitt gamla beteende, slutade träna maniskt, började äta normalt, och pang så var övervikten där igen.

Idag är jag inte smal…men inte särskilt tjock. har bara lite att ta i ;) Och detta lyckades jag med genom att ta i tu med mina andra problem, bygga upp mitt självförtroende osv. Att folk konsekvent talade om för mig att "det e bara att röra på sig, ät mindre" Var INTE en bidragande faktor till att jag gick ner i vikt på ett sunt vis.

Så som sagt…det är inte alltid så lätt som många tror

#8 och #9 Ni tar orden ur min mun. Jätte bra skrivet.

Jag är ju själv en person med övervikt och tar illa upp när jag läser när folk skriver att det är bara att göra si och så och så går du ner i vikt. För så är det inte alltid.

Konstigt..

Jag uppmuntrar tjejer att gå ut och röra på sig. Jag skriver i slutet på mitt inlägg att jag själv tillhör en av dem som klagar över min vikt. Tycker det är jätteskönt när jag kommer hem från en joggingrunda, jag känner mig så lycklig, har fått röra på mig, svettas, ta i litet. Jag känner mig dessutom väldigt lyckligt lottad som kan, tänker inte be om ursäkt för det, det är trist att någon tar illa upp för att jag känner så.

Jag skriver i mitt inlägg att man inte ska hetsa med sin vikt. Att man inte behöver träna sjukt mycket, inte behöver svälta sig i konstiga dieter. För unga tjejer kan totalförstöra sina kroppar, eller halka in på fel spår och bli matmissrukare. Om de istället tar för vana att röra på sig så kommer det ju att ske förändringar i deras kroppar, inte för alla, så är det alltid. Regler gäller aldrig för alla, men tyvärr kunde jag inte hitta tiden när jag skrev detta meddelande att vända mig till ALLA.

Jag talade till en viss typ av tjejer, hon som är som jag själv, som kanske har ett par kilo för mycket men som inte gör någonting åt det. Kanske för att hon tycker att det är för jobbigt, för pinsamt, för krävande, tråkigt. Till en sådan tjej vill jag säga, gå ut, ta en promenad, rör på dig, du kommer att känna dig nöjd när du kommer hem.

Den som påstår att jag trissat upp viktminskning, eller skällt på de överviktiga, eller medvetet sagt något illa om andra sjukdomar som leder till att man inte kan röra på sig eller förlora vikt kan genast ta och anmäla det till någon av medarbetarna härinne, eller pma mig om det. >Sånt skit tar jag inte.

Jag skrev såhär "det är en välsignelse att kunna röra kroppen". -Jag vet att inte alla kan, jag vet att inte alla kan gå ned i vikt. Men funderar på hur detta inlägg kan missuppfattas? och vart vrålar och skriker Jag i det????

Ska försöka formulera mig så bra det går. Vikt är ett väldigt känsligt ämne. Och dom som är överviktigtiga (mer än några kilo) kommer ju att läsa det. Och fast det bara är för dom med några kilo övervikt så reagerar man och vill säga sitt. För det är jobbigt att läsa nått där det står att gör si och så och då går du ner. För som du säger så gäller det inte alla. Men alla kommer att läsa det. Och just eftersom vikt är väldigt känsligt när man är överviktig (mer än några kilo) så kanske man sårar folk. Även fast det inte är meningen. Jag försöker hålla mig borta från vikt diskussioner för att det ibland kan stå sårande ord om överviktiga och det kan bli att jag känner mig "dåligare" Nu menar inte jag att det stått nått taskigt om överviktiga här. Hoppas jag formulera mig bra så att det inte blir någe missförstånd.

#12: Bra skrivet kan bara hålla med dig. Det är anledningen till att jag skrev. Just för att jag anser att detta är ruskigt känsligt ämne. och ett ämne som faktiskt kan framkalla sjukdommar hos folk.
Själv spydde jag gladerligen upp maten i min ungdom.
Snett? Japp, men det funkade när inget annat gjorde det. Att få folk till detta är inte bra, men så lätt hänt. det skrivna ordet tolkas så olika av olika individer. Även om man menar en sak, så ser man det inte alltid lika.

Om man har fetma i släkten så är det oftast svårare att gå ner i vikt.. Jag hörde det nån stans tpy på tv det var nån sån här personlig tränare.

Ja, okej. Då ber jag om ursäkt.

Jag vet att vi är en väldans många olika sorters människor inne på den här sajten, med olika sorters problem, olika sorters bakgrund, sätta att vara på, längder vikter och former. Olika saker som gör dem lyckliga.

När jag var 14 år så vägde jag 87 kilo. Var 1,70 lång. Det är inte en sjuklig övervikt men den vikten var inte hälsosam för mig. När jag var 16 år vägde jag 55 kilo. Det var en kamp så det stod härliga till att ta bort mina kilon. Jag åt, drack och tränade rätt -men framförallt såg jag till att göra saker som gjorde mig lycklig. Jag kände mig aldrig trampad på eller mådde dåligt av min övervikt, detta berodde på att jag faktiskt i grund och botten gillar mig själv och oavsett hur jag ser/såg kommer att se ut så hoppas jag på att få fortsätta göra det.

Mina egna personliga tankar kring övervikt är att -jag bryr mig inte om någon har ett problem med sin vikt, vare sig det är uppåt eller neråt så det är i mina ögon en person som står framför mig, inte en vikt.

Jag skrev för att jag vill att alla ska gilla sig själva, inte klanka ner på sig själva. Jag tycker att det var tråkigt att se att majoriteten av de som finns här inne tycker att de har övervikt. Jag frågar mig då -vart går gränsen? Varför upplever sig så många ha övervikt? Har de verkligen det? Hur många kilon handlar det om? Vad skulle de i så fall kunna göra åt det? Vill de göra något åt det? Jag glömde att ställa mig frågan -Kan de göra någonting åt det? Eller, jo det gjorde jag, eftersom jag tänkte att man skulle vara glad över att man kunde röra på sig, men jag tänkte tyvärr inte längre än så.

Jag väger inte längre 55 kilo, jag är nu uppe på ungefär 66-68 kilo  är 1,74 lång och trivs gott i min vikt. Skulle jag sluta gå på mina promenader, sluta äta mycket vegetariskt, börja dricka stora mängder alkohol och äta de stora portionerna jag egentligen skulle vilja ta till mig skulle jag snabbt gå upp i vikt. Jag är en sån som lätt gör det. Men, håller jag på med motion och promenader så kan jag, en gång i veckan unna mig att äta vad jag vill.

Jag kan inte dricka drinkar, äta chips, godis, eller fet mat, för min kropp fungerar inte det. Jag håller det i schack genom att motionera, jag använder mina promenader och joggingrundor åt tanke om min vikt.

Detta var mitt försvar.

Detta är min ursäkt.

-Jag ber om ursäkt om jag var klantig och otänksam i alla mina uttalanden. Osund vikt åt vilket håll det än tippar liten eller stor är ett känsligt ämne. Min mening var inte att tala om osund relation till mat, min mening var inte att vara otrevlig mot dem som har problem med vikten pga av sjukdomar eller anlag.

Jag ville egentligen berätta om en person som har svårigheter med sin kropp och i samband med detta inte kan göra vissa saker. Att man ska vara glad över att man har en som kan röra på sig. Jag ber ytterligare en än gång om ursäkt om någon har missförstått mina inlägg som rena elaksheter. Jag trodde att jag var tydlig. Uppenbarligen har jag inte varit det, och nu kan jag inte mer än hoppas på att berörda parter vill ta emot min ärliga ursäkt.

/ mvh annika

#15: Klart vi tar en ursäkt. Jag i alla fall. ;-)
Mvh Åsa

I min ungdom var jag träningsnarkoman. Efter en svår olycka hade jag 50% chans att kunna gå igen. Nu tränar jag ca 5 dar/vecka så mycket som ryggen/nacken klarar. Jag äter överhuvudtaget inte godis/chips/pizza/hamburgare you name it. Trots det var jag överviktig (ca 5 kg). Inte så mycket men tillräckligt för att må dåligt av det. Ett stort problem till kvinnors bukfettma sitter i stress och för lite sömn. Stressar du för mycket så gör kortisonet i kroppen att du utvecklar fetma… Det kan bero på så mycket olika saker… Det man ska göra är att skita i vad andra tycker och vara nöjd med sig själv. Vikten gör inte personen. För ett par år sedan träffade jag världens underbaraste kille. Han vägde 150 och är den mest fantastiske man jag träffat.

Jag  känner mig träffad, sårad av #0#. Jag är en överviktig 14 åring. Jag försöker äta vettigt och unnar mig sällan ngt gott, jag går till stallrt varje dag och rider. Det jag endå för höra är "vad fet du är!" och liknande. Inte "oj har du nya kläder?" eller liknande.

Dagens samhälle är viktfixerat och alla tänker inte på att man inte bara kan gå ner i vikt. Utan vissa tror att man sitter och vräker i sig godis dagarna i enda…

Att jag har problem med knäna och fetma i generna spelar ingen roll…

# 18 jag känner igen mig i dig lite, om du skulle villa prata med mig så vill jag gärna prata, du kan adda mig på

alicia95hund@hotmail.com såkan vi prata ( om du vill förståss)

jag tro det gäller att inte försöka ta åt sig.
jag förstår att pjuck1 inte menar illa med hennes inlägg, även om det kan tänkas kännas stötande mot folk.
jag blir ibland rädd och undrar vad folk ska tänka om mig när jag träffar dom första gången, "shit, kommer h*n tänka på att jag är tjock ?" men egentligen, vad spelar det för roll ? om nån ny människa jag träffar tycker jag är tjock och sen väljer att inte tycka om mig för den delen, så är det väl inte mitt problem, jag hoppas ju ändå att alla ska älska mig :P nja, riktigt så lätt är det väl inte, klart jag skulle bli ledsen, jag har visserligen inte stött på att någon inte velat vara min vän för att jag inte är lika smal som andra…så jag kanske inte kan svara på det…

det är väldigt lätt att säga att det bara är att ut och röra på sig, äta bättre så kommer allt bli bra, men ääääsch, jag har aldrig gillat gym, la av med gympan i skolan när jag började gymnasiet för jag Hatade min lärare, äter helt fel, och framförallt jag avskyr promenader. jag har inte hittat min grejj, och jag har visserligen inte heller sökt efter den, men jag tror jag kommer hitta den nångång..:)

jag vet inte hur det ligger till i min släkt med övervikt, det enda jag fått höra är att jag ser ut som min farmor, vilket jag lite plockar åt mig som nått positivt, eftersom min farmor dog när min pappa var liten, så det känns bra att jag är lik henne, och har nånting från henne med mig, även om hon inte var en smalis.

Det #0 menar med sitt inlägg är att man ska röra på sig, medans man kan! Hennes kopmis, som var nära att bli förlamad,  förstod det och rör på sig utav bara den.

Och motion mår man bra av, även om man är underviktig!  Gå en timme per dag är skitbra för alla människor.
Jag själv väger 48 kilo och 167 cm lång, och jag håller inte på med någon sport utöver mitt ponnytrav. Ibland har jag fått för mig att jag ska gå ner i vikt, så jag har farit ut och joggat, sen har jag liksom "glömt" det.

Jag cyklar till stallet varje dag nu, det + en massa dragandes hit och dit på hästar är nog med motion för mig . Jag äter inte skitnyttigt heller.  Men jag är nöjd, jag ids verkligen inte motionera mera, även fast jag kanske borde de.

Det hela handlar om att känna sig bkväm med sin kropp, utan man ska nog inte alltid bry sig om vad folk tycker.. Är man överviktig, men rör på sig och äter bra och trivs ändå - GO FOR IT!
Vi lever livet en gång, det är för kort för att bry sig om vad andra tycker hela tiden!